Mirabell
N
^u ska jag beratta om det markvardigaste som jag har varit med om i hela mirt iiv. Det hande för tva ar sen.Jag var bara sex ar da. Nu ar jag atta ar.
Jag heter Britta-Kajsa. Fast det hör egentligen in te hit.
5 Mamma och pappa och jag bor i en liten, liten smga med en liten tradgard omkring. Var stuga ligger sa ensamt. Det finns inga andra manniskor som bor i narheten. Men utan- för var smga gar en liten smal landsvag, och i slutet pa den vagen langt borta - ligger det en stad. Pappa ar trad-
10
gardsmastare. Och varje onsdag och lördag kör han in till staden och saljer grönsaker och blommor pa torget. Han farMirabell
pengar för de dar sakema. Men inte sa varst mycket peng- ar. Mamma sager att det ar alldeles omöjhgt att fa pengar- na att racka till. Pa den tiden - för tva ar sedan - sa önskade
15 jag mig sa förfarligt, förfarligt, fórfmiigt, att jag skulle fa en docka. Jag brukade fa följa med mamma och pappa till stan ibland pa torgdagarna. Det ligger en stor leksaksaffar vid torget dar inne i stan. Och varje gang jag kom i narheten av den affaren, sa stallde jag mig och tittade pa alla dockoma ZO och önskade sa förfarligt att jag skulle kunna köpa en. Men mamma sa att det var alldeles omöjligt, för vi var tvungna att anvanda alla pengama som pappa fick för grönsakema till mat och klader och annat som var nödvandigt. Jag för- stod att det var hopplöst för mig att fa en docka, men jag IS kunde i alla fall inte lata bli att önska.
Nu kommer jag snart till det dar markvardiga som han- de. En dag pa varen för tva ar sedan hade pappa och mam- ma som vanligt akt till torget med gullvivor och björklöv.
Jag stannade hemma, jag vet inte varför. En sin tur det var,
30 att jag stannade hemma! Framat kvallen, nar det började skymma, giek jag ut i tradgarden för att lyssna om jag inte skulle kunna hora dom komma nere i backen. Det var en san underlig kvall. Tradgarden och var stuga och vagen som slingrade sig i krökar, alltihop sag sa underligt ut. Det var ÏS- nanting underligt i luften, ja, jag kan inte förklara hur un-
derligt det var. Just nar jag stod dar och tittade nerat vagen, sa horde jag att det kom en hastskjuts, och jag blev sa glad,
73
A1/Is Kiirlsson-Pyssling
för jag tankte att nu kom nog mamma och pappa. Men det var inte dom. Det var en liten underlig gubbe som kom kö- rande dar borta vid kröken. Jag stod kvar inne i tradgarden och sag hur skjutsen kom narmare och narmare. Men till sist kom jag ihag mig och sprang ut och öppnade grinden för gubben, sa att han skulle slippa att stiga av. För det ar en o'rind alldeles nara dar vi bor, och jag brukar öppna at
% dom som kommer akande. ïbland far jag en grindslant. Nar jag öppnade at den dar lil la underliga gubben, sa var jag nog lite radd, för jag var ju alldeles ensam, och det var langt till andra manniskor, och jag kunde ju inte veta om det var en snall gubbe eller ej. Men han sag snall ut. Nar han hade kort
v
Mlrabell
50
5S
60
67
10
igenom grinden lat han hasten stanna, och sa tittade han pa mig och skrattade. Och sa sa han:
”Du skulle egendigen ha en grindslant. Men jag har ing- en. Du ska fa nanting annat istallet. Hall fram din hand!”
Det gjorde jag. Och da la den lilla underliga gubben ett litet guit frö i handen pa mig. Det lyste som guld.
”Plantera det har fröet i din tradgard och vatma det or- dentHgt varje dag, sa ska du fa se nanting roligt”, sa gubben.
Och sen klatschade han med piskan, och efter en liten stund hade vagnen försvunnit, sa att man inte kimde se den langre. Men jag stod lange kvar och horde hur hjulen rul- lade och hasten sprang langt borta. Det var sa underligt alltihop.
Till sist giek jag bort till mitt eget tradgardsland bakom stugan och dar planterade jag fröet, som jag hade fatt. Och jag giek in efter min lilla gröna vattenkanna och vatmade ordentligt dar jag hade stoppat ner det.
Varje dag en lang tid ffamat giek jag dar och vatmade, och jag var sa nyfiken pa att fa se vad som skulle vaxa upp.
Jag tankte att det kanske skulle bli en rosenbuske eller nan- ting annat fint. Men aldrig, aldrig kunde jag gissa vad det verkligcn var.
En morgon, nar jag kom för att vattna som vanligt, sa sag jag att det stack upp nanting rött ur marken, en liten, liten bit av nanting rött. För varje dag blev det dar röda större fr och större, och till sist kunde man se vad det var. Och kan
A1 iIs Karlsson-Pyssling
ni gissa vad det var? Det var en röd dockhatt som holl pa att vaxa upp i mitt tradgardsland. Var det inte markvardigt?
Gissa om jag vatmade! Jag vattnade morgon, middag och kvall, sa mamma och pappa sa:
”Kara barn, vad dn vatmar! Inte behöver radisor sa dar mycket vatten!”
Men de giek aldrig dit och tittade, för mitt tradgardsland ligger lite i skymundan.
76
Mirabel/
En morgon kunde man se hela huvudet pa dockan. Det var en blunddocka, och hon höll ögona slutna. Det var den vackraste docka jag nagonsin sett. Hon hade ljust, lockigt har under den röda hatten och skara kinder och en röd mun.
Sa smaningom vaxte hela kroppen upp. Hon hade en sa rvsligt söt, röd klanning av samma tys; som hatten. Nar 90 dockan hade vaxt upp anda till knana, sa sa jag at mamma och pappa att de skulle komma och titta pa vad som vaxte i mitt tradgardsland. De trodde nog att det bara var radisor och spenat, men de kom i alla Fall. Och aldrig har jag sett nagon bli sa hapen som mamma och pappa blev nar de fick 95 se dockan. De stod en lang stund och bara stirrade. Och
pappa sa:
”Nu har jag val aldrig sett pa maken!”
Och mamma sa:
”Hur hanger det har ihop?”
100 ”Det hanger ihop sa, att jag har planterat ett dockfrö”, sa jag.
Och pappa sa att han skulle önska att han hade ett helt kilo sana dar dockfrön, för da skulle han kunna salja en hel massa dockor pa torget, och han skulle tjana mycket mera 10S pa det an pa radisoma. En hel dag giek mamma och pappa
och bara förundrade sig-
Och tank, sa en söndagsmorgon nar jag kom ut dll mitt tradgardsland hade dockan vaxt precis fardigt. Hon hade fïna, vita strumpor och sma vita sldnnskor pa föttema. Jag
77
Mirabdl
110 satte mig ner pa graset för att riktigt kanna se hor vacker hon var. Och da - jast da - var det som hon slog upp ögo- na och tittade rakt pa mig. Hon hade bla ögon precis som jag hade vantat. Jag hade aldrig sett en sa underbar docka, och jag kunde inte lata bli att klappa henne lite. Men da 11ST bröts hon av nere vid roten. För hon hade en rot under föt- terna. Jag förstod att det var meningen att jag skulle fa ta henne. Och det gjorde jag. Jag sprang genast och visade henne för mamma och pappa. Och sen tog jag henne med
Nils Karlsson-Pyssfing
in i mitt mm och baddade at hemie i huven till mammas 1^0 symaskin, för jag hade ju ingen docksang at henne. Hela dagen lekte jag med henne, och jag var sa lycklig att jag knappt kunde ata. Jag kallade henne för Margareta. Nar det blev kvall baddade jag ner henne ordendigt i symaskins- huven och sa:
^ 5 ”Gonatt, Margareta!”
Men vet ni vad som hande da? Jo, da öppnade dockan munnen och sa:
”Jag heter inte Margareta, var har du fatt det iffan? Jag heter Mirabell.”
/30 Tank, hon kunde prata! Hon pratade som en riktig liten kvarn, och jag var sa hapen att jag nastan inte kunde svara alls. Hon sa att hon ville ha en ordentlig sang och ett natt- linne. Och sa sa hon att hon tyckte om mig valdigt mycket och gama ville ha mig till mamma.
ns
’Men försök aldrig ge mig grot”, sa hon, ”för det ater jag inte.”Jag kande att jag behövde tanka, sa jag krop ner i min egen sang och lag alldeles tyst. Mirabell var ocksa tyst. Alen ratt som det var fick jag se varför hon var sa tyst. Hon höll pa att försöka klattra upp pa byran. Och hon kunde det ock- sa. Nar hon hade kommit upp pa byran, sa skuttade hon ner i sangen, jag menar i symaskinshuven. Hon gjorde det fle- ra ganger, och hon skrattade sa förtjust och sa:
”Det har var skojigt, vet du!”
80
Mirabell
150. Efter en liten stund kom hon fram till min sang. Hon la huvet pa sned och sa:
”Far jag komma opp och ligga hos dig? Du ar ju min mamma nu.”
Jag lyfte upp henne i min sang, och hon lag dar och pra-
^5- tade. Det var sa roligt att hora pa henne. Jag var sa glad at Mirabell, jag har aldrig varit sa glad i hela mitt liv. Alen till sist slutade hon att prata. Hon gaspade ett par ganger - o, vad det sag sött ut - och sen krop hon ihop pa min arm och somnade. Jagnandes inte flytta pa henne. Hon fick ligga dar 0 hela natten. Jag lag vaken lange, lange och horde hur hon
andades i mörkret.
81
Nils Karlsson-Pyssling
Nar jag vaknade p-i morgonen hade Mirabell klattrat upp pa det lilla bordet bredvid min sang. Dar stod ett glas med vatten. Mirabell hallde ut allt vattnet. Sen skrattade bon och K5 hoppade ner i symaskinshuven. Mamma kom in för att vacka mig strax efterat, och da lag Mirabell dar och sag ut precis som en vanlig docka.
Nu har jag haft Mirabell i tva ar. Och jag tror inte att det fiims nagon flicka i hela varlden som har en sa under- IT'O bar docka som jag. Hon ar ratt ostyrig, det ar hon visst det.
Men jag tycker sa mycket om henne i alla fall. Ingen mer an jag vet om att hon kan prata och skratta och ata precis som en vanlig manniska. Nar mamma eller pappa ar i narheten stirrar hon ratt ut i luften och ser inte ett dusrs: levande ut.
TO Men nar vi ar ensamma - oj, oj oj! Vi har sa roligt. Plattar tycker hon mycket om. Jag har ett litet dockplattjam, och
Mirabell
jag bakar plattar at henne varje dag. Mamma tror att jag bara latsas att Mirabell ater. Men hon ater riktigt. En gang bet hon mig i fingret, bara p-i skoj förstas. Pappa har snick- 1S0 rat henne en sang, sa att hon slipper ligga i symaskinshuven.
Mamma har sytt lakan och tacke at henne. Och jag har sytt ett fint nattlinne och flera stycken förkladen och en var- dagsklanning. Mirabell blir sa glad nar hon far nagot nytt.
Jas: leker med henne hela dagama, utom nar jag maste hjal- m pa pappa att rensa i tradgarden.
Varje gang jag hör en hastskjuts pa vagen rusar jag ner till srinden för att se om det inte kan vara den lilla under-O liga gubben som kommer akande igen. Jag ville sa gama fa tacka honom för min vackra, vackra docka. Men han kom-
^ $0 mer aldrig.
Skulle ni vilja se min docka, min vackra, fina Mirabell?
Kom och halsa pa mig, sa ska ni fa se henne. Det ar bara att följa den lilla smala vagen som leder till var stuga. Jag lovar att jag ska sta med Mirabell vid grinden.
